kråksången

det finns saker man stänger inne och låter vara.
saker som man aldrig mer skulle vilja uppleva, jag
kanske är hård nu, men det är så det är. jag ler när
du frågar, men jag vill bara skrika.

hela tiden försöker jag tänka på hur det var om det
inte var såhär, vad hade jag vart just nu..

jag tappar mig själv känslomässigt. jag springer tillbaka
för att plocka upp bitarna jag tappat, men jag finner inte alla.

sårbar, alla har vi väl våra brister. men är det rätt att sätta
andras välmående framför sitt eget bara för att man inte
vill såra eller är rädd för vad som väntar i den andra världen.

tack min vän för denna teori.
en människa lever i snitt 80år, det vill säga att du har 62år
kvar att leva, det är dina år som du ska leva och göra vad
just du känner och vill för, inte för att du ska vara rädd för
vad andra kommer säga om vilka vägar du väljer att vandra,
om man skulle fråga någon, vem skulle sumpa 62år av sitt
liv, bara för att man inte vågade välja den andra vägen.
inte jag iallafall. och inte du heller.

så vad är rätt och vad är fel? vem är glad och vem är ledsen?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback